Knivskarpa kontraster

Jag har vid ett antal tillfällen fått påpekat för mig att det inte är unikt att inte minnas något från sin barndom. Detta konstaterande har jag mött främst bland professionella jag i rollen som hjälpsökande sökt stöd hos. Påpekandet härrör naturligtvis från det faktum att brist på barndomsminnen inte nödvändigtvis är synonymt med att man har ett bortträngt trauma bakom sig. Trots att jag med ödmjukhet inser att detta förvisso är sant framstår det som ett något förvånande bemötande av en ångestfylld, deprimerad person som söker finna svar och förklaringar till åratal av psykiskt lidande. Jag kan inte annat än att slås av den underliggande attityd som sipprar fram i sprickorna av den hjälpsamma fasaden – Vem du än är, tro inte att du är unik.

Varje gång jag mötts av denna attityd har jag alltid, även långt innan mina minnen kom ikapp mig, vetat att de har fel. Kalla det intuition, konturlösa minnen eller kroppens egen ordlösa vittnesbörd. Varje gång jag tvingats förhålla mig till påståendet har jag sörjt att än en gång inte bli sedd, inte bli tagen på allvar – men på samma gång har jag även funnit överlevarens tröst i den vetskap jag inte kunnat bevisa. Innanför de fyra väggar där Osynlig bor finns svaren.

Det är inte en suddig svårdefinierbar gräns såsom gamla minnen ofta konstituerar sig. Kontrasten är knivskarp. Den 16 januari 1981 tar en lärare min hand och säger ”det är någon som vill träffa dig”. Dörren till förskolans personalrum, dit vi barn aldrig får gå, öppnas och längst in, med mustasch och slitna jeans sitter min pappa på huk med armarna utsträckta mot mig. ”Pappa!” ropar jag och kastar mig i hans famn.  Den 16 januari 1981 går pappa, en läkare, en polis och en socialarbetare och ringer på dörren hos den allena härskande drottningen. Vad som utspelades därefter vet jag inget om. Jag sitter tyst tillsammans med en socialarbetare i pappas gröna amazon och ser upp mot den tända kökslampan. Den 16 januari 1981 möter jag mina bröder i hallen till den lägenhet som är mitt nya hem. De tar min hand och visar mig min säng. Den har ett grönt överkast med stora vita blommar. Den 16 januari 1981 började mitt liv och allt dessförinnan har i mer än 35 år varit mörker.

Jag är unik!

Det har tagit mig många år att våga känna det, våga uttala orden, våga ta plats med min berättelse. Mitt lidande är inte unikt och knappast inte heller mina erfarenheter. Men den person mitt liv gjort mig till och det liv jag skapat mig är unikt. I Osynligs kompakta mörker letar sig så slutligen en springa ljus. Jag smyger mig tyst tyst in till henne där hon sitter under köksbordet. Jag tar hennes hand och och viskar ”vi är unika du och jag”. Hon ser på mig med stora allvarsamma barnaögon och nickar knappt märkbart till svar.

Läs även andra bloggares åsikter om Ångest, Barndom, Depression, Försvarsmekanismer, psykiatrin, Socialtjänsten, trauma