Är det det här som kallas liv?

Nej du är inte död min vän. Inte ännu. Det är vad de djävlarna gjorde mot dig. Etsade ett djupt oläkbart sår av dödslängtan i din lilla kropp. Kom till mig. Låt oss leva tillsammans. Jag vill det. Jag vill vilja det. Men allt jag känner är din längtan efter döden. Och den är min. 

Skogsutflykter

När man är slagen till marken reser man sig upp igen. Det är allt jag vet. Det är allt jag någonsin vetat.

Ett av de starkaste minnena av övergreppen är just det. Jag försvinner in i skogen. Till träden, mossan, vinden och mina bröder. Och när jag sedan kommer tillbaka hör jag min mammas skratt från köket. Den dova rösten jag inte vet vem den tillhör. Cigarettlukten som letar sig in till mig i vardagsrummet. Matten som sticker och kliar mot min kropp. Jag känner ingenting. Jag är ingenting. Sedan reser jag mig upp och går in på mitt rum. Ingenting har hänt.

När man är slagen till marken reser man sig upp igen. Men jag vill inte gråter hon. Jag vill inte gråter jag. Jag orkar inte resa på mig igen.

Läs även andra bloggares åsikter om Barndom, Minnen, PTSD, Sexuella övergrepp, Dissociation

Solen går upp över ett nytt år

Nyårsafton 2011.

Det känns nästintill omöjligt att göra året som gått rättvisa.

Så.

Jag omfamnar tiden. Låter tiden göra detsamma med mig. Och gör det jag alltid gjort.

I Keep on walking

Första gången

Första gången jag blev våldtagen var jag drygt fyra och ett halvt år.

Jag kan inte minnas hans ansikte. Bara tyngden av hans kropp mot min bröstkorg, hans hårda grepp om mina överarmar.

Och så minns jag skräcken. Skräcken som klöv min värld i två.

Han försöker få av mig kläderna men lyckas inte. Kanske är det för att min lilla kropp sparkar med allt liv jag fortfarande har kvar i mig.

Han låser fast min överkropp. Han är så stark. Det gör ont. Hans högra axel mot min bröstkorg, armen mot min strupe, handen ett hårt grepp om min axel. Sedan klyver han min kropp med smärta.

Mitt skrik tystnar. Tysta tårar tar vid.

Jag kan inte röra mig. Jag förstår ingenting. Jag är så trött. För trött för att sparka mer. Jag sluter ögonen och springer till en skog med stora träd. Vackra löv spelar i vinden. Solen sjunger för mig genom grönskan. Jag hör mina bröder skratta längre bort.

Med ett grymtande ljud släpper han greppet om mig.

Han är borta nu. Jag ligger kvar i tystnaden. Faller faller faller genom tiden som just stulits från mig. Sen kräks jag.

Tårarna bortglömda kristaller på min kind.

Läs även andra bloggares åsikter om Barndom, Sexuella övergrepp, trauma, Våldtäkt, Minnen

Hopp

Sänder ljus till er alla i juletid med denna fantastiskt hoppfulla sång.

Freddie Wadling och Helena Sjöholm sjunger
I den stora sorgens famn

Manifest

Jag må vara enbent
men ingen ska få hindra mig från att dansa.

Läs även andra bloggares åsikter om Livet, Maskrosbarn, Psykisk ohälsa

Sorgfågel

Vacker, skimrande svart. Där, långt ovan livet och knappt synbar för ögat.

Kastas maktlös fram och tillbaka, åter och igen i vindens oförutsägbara nycker.

Svävar, söker, längtar.

Frihet är inte att flyga. Frihet är att landa.

Kanske väntar ett liv. Kanske är det här också ett liv?

Läs även andra bloggares åsikter om Sorg, Livet

Det är tyst i landet Ingenstans

Förbryllande tyst.

Jag vet inte om de faktiskt är borta eller om tystnaden åter kommer klyvas av de ondskefulla skuggor jag jagat genom mörkret.

I mina andetag hörs fortfarande hennes vackra spröda röst. Den är lugn. Sorgsen men lugn. Jag förstår nu att hennes röst är allt jag behöver. Jag behöver inte jaga skuggor som inte låter sig fångas. Hon är allt jag behöver och medan hennes berättelse fortsätter att eka genom tiden har vi hittat en strand att sitta på tillsammans. Vi sitter hand i hand vid vattenbrynet och låter tystnaden omsluta oss båda i vila. Ibland sjunger vi lågmält. Den outhärdliga smärtan blandas långsamt långsamt upp med vår entoniga sorgesång. Eldhavet falnar till glöd.

Love´s divine

Läs även andra bloggares åsikter om PTSD, Sexuella övergrepp, Trauma, Sorg, Läkande

Oväntat besök från landet Ingenstans

Det är någonting med honom. Jag vet inte vad. Men hans röst letar sig genom väggarna och får de solblekta fjunen på mina armar att resa sig. Hans hållning, hans kroppshydda och små små rörelser för subtila för att jag ska kunna få fatt i dem, fånga dem i ord. Jag vet att han inte är farlig. Jag förstår att han inte är ond. Jag vet att det inte är han. Men liten jag säger något annat. Liten jag skakar och ångesten fortplantar sig genom tidens barriärer. Skräck talar inte logikens språk.

Jag nattvakar. Väntar på att rösterna på övervåningen ska tystna. Väntar på att ekot från landet Ingenstans ska ebba ut. Väntar på att liten jag ska finna ro.

Jag längtar efter min nalle.

Läs även andra bloggares åsikter om PTSD, Sexuella övergrepp, Minnen, Ångest, Trauma

Nattlig insikt

Jag har ingen makt.
Jag har ingen kontroll.
Jag vill inte.
Det är inte mitt fel.

En manskropp utan huvud. Den är hårig och blek. Den sänker sig över mig. Jag kan inte andas.

Jag har ingen makt.
Jag har ingen kontroll.
Jag vill inte.

Det är inte mitt fel.
Det är inte mitt fel.

Läs även andra bloggares åsikter om PTSD, Sexuella övergrepp, Minnen