Hoppa till innehåll

Ondskan har många ansikten

27 september, 2012

De är fasansfulla. Fasansfullt fula. Hjärnan kan inte tolka informationen. Alltför obegripliga för att omsätta i begriplighet. Konturer flyter ut. Till synes förvrängda versioner av verkligheten, till och med surrealistiska.

Men tittar man tillräckligt länge ser man till slut att de faktiskt inte är mer än ansikten.

Ondskan har många ansikten.

Jag vilar min blick på solen som leker mot mitt träd här utanför. Höstens färger börjar framträda igen. Det går årsringar på min berättelse. Nattens regn glittrar på stammen.

Ja ondskan har många ansikten.

Men godheten har ännu fler.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Är det det här som kallas liv?

23 april, 2012

Nej du är inte död min vän. Inte ännu. Det är vad de djävlarna gjorde mot dig. Etsade ett djupt oläkbart sår av dödslängtan i din lilla kropp. Kom till mig. Låt oss leva tillsammans. Jag vill det. Jag vill vilja det. Men allt jag känner är din längtan efter döden. Och den är min. 

Skogsutflykter

1 mars, 2012

När man är slagen till marken reser man sig upp igen. Det är allt jag vet. Det är allt jag någonsin vetat.

Ett av de starkaste minnena av övergreppen är just det. Jag försvinner in i skogen. Till träden, mossan, vinden och mina bröder. Och när jag sedan kommer tillbaka hör jag min mammas skratt från köket. Den dova rösten jag inte vet vem den tillhör. Cigarettlukten som letar sig in till mig i vardagsrummet. Matten som sticker och kliar mot min kropp. Jag känner ingenting. Jag är ingenting. Sedan reser jag mig upp och går in på mitt rum. Ingenting har hänt.

När man är slagen till marken reser man sig upp igen. Men jag vill inte gråter hon. Jag vill inte gråter jag. Jag orkar inte resa på mig igen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Solen går upp över ett nytt år

31 december, 2011

Nyårsafton 2011.

Det känns nästintill omöjligt att göra året som gått rättvisa.

Så.

Jag omfamnar tiden. Låter tiden göra detsamma med mig. Och gör det jag alltid gjort.

I Keep on walking

Första gången

29 december, 2011

Första gången jag blev våldtagen var jag drygt fyra och ett halvt år.

Jag kan inte minnas hans ansikte. Bara tyngden av hans kropp mot min bröstkorg, hans hårda grepp om mina överarmar.

Och så minns jag skräcken. Skräcken som klöv min värld i två.

Han försöker få av mig kläderna men lyckas inte. Kanske är det för att min lilla kropp sparkar med allt liv jag fortfarande har kvar i mig.

Han låser fast min överkropp. Han är så stark. Det gör ont. Hans högra axel mot min bröstkorg, armen mot min strupe, handen ett hårt grepp om min axel. Sedan klyver han min kropp med smärta.

Mitt skrik tystnar. Tysta tårar tar vid.

Jag kan inte röra mig. Jag förstår ingenting. Jag är så trött. För trött för att sparka mer. Jag sluter ögonen och springer till en skog med stora träd. Vackra löv spelar i vinden. Solen sjunger för mig genom grönskan. Jag hör mina bröder skratta längre bort.

Med ett grymtande ljud släpper han greppet om mig.

Han är borta nu. Jag ligger kvar i tystnaden. Faller faller faller genom tiden som just stulits från mig. Sen kräks jag.

Tårarna bortglömda kristaller på min kind.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Hopp

23 december, 2011

Sänder ljus till er alla i juletid med denna fantastiskt hoppfulla sång.

Freddie Wadling och Helena Sjöholm sjunger
I den stora sorgens famn

Manifest

16 oktober, 2011

Jag må vara enbent
men ingen ska få hindra mig från att dansa.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,