Hoppa till innehåll

Sorgfågel

13 oktober, 2011
tags: ,

Vacker, skimrande svart. Där, långt ovan livet och knappt synbar för ögat.

Kastas maktlös fram och tillbaka, åter och igen i vindens oförutsägbara nycker.

Svävar, söker, längtar.

Frihet är inte att flyga. Frihet är att landa.

Kanske väntar ett liv. Kanske är det här också ett liv?

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Det är tyst i landet Ingenstans

10 oktober, 2011

Förbryllande tyst.

Jag vet inte om de faktiskt är borta eller om tystnaden åter kommer klyvas av de ondskefulla skuggor jag jagat genom mörkret.

I mina andetag hörs fortfarande hennes vackra spröda röst. Den är lugn. Sorgsen men lugn. Jag förstår nu att hennes röst är allt jag behöver. Jag behöver inte jaga skuggor som inte låter sig fångas. Hon är allt jag behöver och medan hennes berättelse fortsätter att eka genom tiden har vi hittat en strand att sitta på tillsammans. Vi sitter hand i hand vid vattenbrynet och låter tystnaden omsluta oss båda i vila. Ibland sjunger vi lågmält. Den outhärdliga smärtan blandas långsamt långsamt upp med vår entoniga sorgesång. Eldhavet falnar till glöd.

Love´s divine

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Oväntat besök från landet Ingenstans

19 augusti, 2011

Det är någonting med honom. Jag vet inte vad. Men hans röst letar sig genom väggarna och får de solblekta fjunen på mina armar att resa sig. Hans hållning, hans kroppshydda och små små rörelser för subtila för att jag ska kunna få fatt i dem, fånga dem i ord. Jag vet att han inte är farlig. Jag förstår att han inte är ond. Jag vet att det inte är han. Men liten jag säger något annat. Liten jag skakar och ångesten fortplantar sig genom tidens barriärer. Skräck talar inte logikens språk.

Jag nattvakar. Väntar på att rösterna på övervåningen ska tystna. Väntar på att ekot från landet Ingenstans ska ebba ut. Väntar på att liten jag ska finna ro.

Jag längtar efter min nalle.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Nattlig insikt

17 augusti, 2011

Jag har ingen makt.
Jag har ingen kontroll.
Jag vill inte.
Det är inte mitt fel.

En manskropp utan huvud. Den är hårig och blek. Den sänker sig över mig. Jag kan inte andas.

Jag har ingen makt.
Jag har ingen kontroll.
Jag vill inte.

Det är inte mitt fel.
Det är inte mitt fel.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Eko av tystnad

7 augusti, 2011

”Turn my grief to grace.”

Grace

Hör vår sång

4 juni, 2011

Jag hör hur dörren öppnas och stängs på nytt. Men det är inte pappa som kommer tillbaka. Det är Han. Som kommer tillbaka. Ansiktslösa skuggor faller över de soldränkta väggarna.

Hennes ögon lyser röda av vrede. Besinningslöst ursinne får världen att vibrera, skaka, upplösas och försvinna. Solförmörkelse. Det enda som återstår är det skarpa skenet från hennes röda ögon. Jag ska straffas. Hennes hårda grepp om mitt utslagna hår, tvingar mitt huvud bakåt. Hon säger ”din lilla hora”.

De gör något med mig. Min kropp vet inte vad det är. Det är bara smärta. Min mor håller fast mig. Ett  stadigt grepp om min ålande kropps sista försök till protest. Hennes långa naglar borrar sig in i huden. De rör vid delar av min kropp jag inte har namn för. De för upp något där. Jag vet inte vad. Jag vet inte var. Jag vet bara smärta. Överallt händer. Överallt deras våldsamma kraft mot min nakna kropp. Det gör så ont. 

Jag skriker inte längre. Inte efter pappa. Inte sluta. Inte nej. Ett bottenlöst avgrundsvrål fastnar i bröstet. Tysta tårar osynliga för världen. Min skräckslagna blick fryser fast i tiden. Slocknar. Jag är inte här. Jag är inte där. Om jag inte andas finns jag inte.

Så tystnad omkring mig. Tystnad inom mig. Kanske är jag död ändå. Jag vet inte vart världen tog vägen. Jag är inte här. Jag är inte där. Men jag känner lukten av cigarettrök från köket. Jag hör en dov manröst men inte orden den säger. Jag hör mammas sorglösa skratt leta sig genom väggarna. Hon är tillbaka. Hon, som är allt jag har.

Ligger fastfrusen kvar på vardagsrumsmattan i dova färger. Den sträva ytan kliar mot min nakna hud. Jag är inte här. Jag är inte där. Jag är ingenting. Kanske är jag död ändå.

Men det är jag inte. Jag är fyra år. Jag ligger naken på en kliande vardagsrumsmatta i mörka sjuttiotalsmönster och undrar om det är så här döden känns.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Sånger i vinden

30 maj, 2011

Jag har tappat tiden. Det har gått ett stort hål i fickan där mina vitnande knogar döljer sig. Jag antar att den föll ut någonstans på vägen. Jag ligger i sorgens våtmarker och tar in de säregna unkna dofterna av ett olevt liv. Vänder mitt ansikte mot vinden. I vinden  kan jag finnas till. I vinden är jag ingenting. Viskar min sång och ser den breda ut sina praktfulla vingar, följa molnen som riktningslöst låter vindens nycker visa dem vägen. I vinden är jag allt.

Jag lämnar dig aldrig mer.

I skuggan av det onämnbara, där det enda som fann jordmån var en fyraårig flickas rop på döden, har du överlevt. Landet Ingenstans din öken och din oas, den enda plats där du kunde finnas till. Smärtan efter det som inte kan göras ogjort är vår börda att bära, men låt mig lyfta oket från dina tunna små axlar. Låt mig borsta ditt hår och göra en vacker fläta.  Visa dig vägen till drömmar om kittlande morgondagg mot dina nakna fötter. Det är tid att tala.  Hör vår sång.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

%d bloggare gillar detta: