Hoppa till innehåll

Enbent drottning i landet Ingenstans

Det här är en berättelse till Livet. En kärleksförklaring till alla dårar som gömmer sig. Till mina vänner som lyckats överleva, till dem som liksom jag inte trodde att de förmådde. Det är en berättelse om döden. Om alla enbenta drottningar som dansar i skugglandet Ingenstans.

Jag ska inte leda Dig i villfarelse. Det är ingen självbiografisk berättelse. Det är bara livet såsom jag känner det. Som en marsdag i norr – ömsom grönmark, ömsom is. Som en sprucken spegelbild av kvardröjande ögonblick – ömsom kristallklara, ömsom suddiga. Berättelsen saknar början. Men det sägs att alla sagor kommer till ett slut. Det här är inte heller en saga. Det är livet.

Livet som var mitt var en resa i skuggan av döden. I skuggan av det jag måste våga benämna. I skuggan av en dödslängtan så stark att döden inte bara blev min ständiga följeslagare utan en dagdröm, en horisont, ett löfte. Ett löfte om befrielse. Uttjänta ord, tänker Du kanske nu. Men vilka ord kan i sanning göra våra innersta drömmar rättvisa? Vem lär ett barn att ljuga? Vem tuktar ett barn till tystnad? Tystnaden har tjänat sitt syfte. Tystnaden är uttjänt. Det är tid för språket att bli min vän. Kanhända är det bara fåfänga försök att översätta bilder till ord. Ensamheten som sträcker ut en hand. Kommunikation som lider av en kronisk defekt och är dömd att halta. Men vem lär ett barn att ge upp och kapitulera? Min hand är utsträckt för att jag vet att vi alla bär på bilder. Jag kan inte se Dina, Du kan inte se mina men om vi talar med varandra så kanske vi hittar ett språk. Kanske kan vi lära oss att måla tillsammans.

Jag har levt i en gråzon mellan livet och galenskapen. Gränsen mellan galenskap och verkligheten – såsom jag förställt mig att den ska vara. Till livet. Jag har galenskapen i blodet. Jag vet inte riktigt vad det innebär. Men de säger att galenskapen sitter i generna – någonstans och överallt i min kropp. Ingenstans är jag således fri. Ingenstans blir min enda vila. Ingenstans mitt kungarike. Kanske bygger detta antagande på falska premisser, kanske är det så att jag i verkligheten alltid var här. Där Du är. I verkligheten.

Men min rädsla gav mig konturer. Min rädsla att försvinna in i landet där min mor dansar som allena härskande drottning. Samtidigt var galenskapen en lockelse som gick hand i hand med löftet om döden. Den enda horisont jag kunde se. Om jag bara fick försvinna. Om jag bara vågade ge efter. Försvinna bort. Försvinna in. In i den tystnad jag längtar till.

3 kommentarer leave one →
  1. 12 februari, 2011 03:25

    Hej! Du skriver väldigt starkt, jag tycker om!!! Först nu har jag kunnat läsa några ord här inne, inte så mycket men lite grann. Kram

  2. 16 maj, 2011 11:36

    Du skriver alldeles underbart. Blir förtrollad av dina ord. Starkt, skört, hoppfullt och svart.

Trackbacks

  1. Världen klyvs i två « Enbent drottning i landet Ingenstans

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: