Arv och miljö

Frågan om relationen mellan arv och miljö har kommit ett bli en trogen följeslagare i mitt liv. Det är svårt att inte tänka tanken vem jag skulle varit om förutsättningarna varit annorlunda och  lockande lätt att säga ”jag är glad över allt jag varit med om, det har gjort mig till den jag är idag.”. Men även det myntet har en uppenbar baksida. När jag ligger naken på golvet i fosterställning och gråtande värjer mig mot ångestens krafter är också det den jag är. Jag håller mig krampaktigt, och kanske naivt, fast vid tanken att det inte är sådan det är tänkt att jag ska vara.

Jag betraktar min mors liv. Min saga blir en generationsberättelse som jag egentligen vet mycket lite om. Vad gjorde min mor till den hon är? Vem var hon innan schizofrenin tog över såväl hennes liv som mitt? Barndomens tillvaro i en trasig tattarfamilj med en våldsam och fördrucken far, sedan generationer jagade av samhälle och myndigheter. Ung och gravid i ett äktenskap som på många sätt blev en spegelbild av det liv hon levt som barn. Var det hennes försök att hitta en väg ut? En väg som istället visade sig vara en återvändsgränd, med en man som i alkoholens makt även han förvandlades till våldets härskare. Men även från detta liv fann hon en väg ut – till förortslycka, pittoreska tegelhus på rad och välskötta rabatter. Skyddslös stod hon ändå den dag hon, efter tre söner, äntligen fick sina drömmar besannade och den efterlängtade dotter föddes. Skyddslös stod vi båda.

Kan det vara annat än en ödets ironi? Ett liv blir till – ett annat raseras. När jag betraktaktar min mor kan jag inte annat än tro att det är från henne jag fått överlevaren i mig. Arv. Men det är tillika även på grund av henne jag tvingats lära mig överlevnadens alla konster. Miljö. En symbiotisk sammanflätning av orsak och verkan där kausalitetens lagar får ge plats för det kaos som livet faktiskt är.

http://intressant.se/intressant